Anti-handbok i skrivande för högre nivå av konfundering
Att skriva är den huvudsakliga sysslan för de flesta forskare. Ändå är det märkligt tyst inom forskarvärlden om själva skrivandet. Med boken Skrivande om skrivande vill GRI:s Maria Norbäck och Elena Raviola utmana det invanda forskningsspråket, ingjuta mod i forskare och studenter att hitta andra sätt att skriva och betona vikten av att forskning måste vara rolig att läsa. Inte minst för hälsans skull.
— Vi vill inte att våra hjärnor ska smälta, säger Elena Raviola.
Vad är ett vetenskapligt språk? Vilka är dess beståndsdelar? Maria Norbäck pekar på ett språk som distanserar forskaren från materialet och det undersökta, aldrig nämner ordet “jag”, och skapar illusionen av att det skrivna är det samma som verkligheten, utan att problematisera vad som möjligen läggs till eller försvinner i översättningen från verklighet till nedskrivna ord. 
— Forskningen presenteras ofta som om den vore orörd av mänskliga händer. I stället för att skriva “jag gjorde” så skrivs “det gjordes”. Varför? Vad betyder det? Det är tänkt att ge en bild av objektivitet och det är det som lärs ut. Men ibland kan skenet av objektivitet dölja dålig forskning. Vi vill utmana det dominerande sättet att skriva och peka på att det finns andra alternativ, säger Maria Norbäck.
Boken är en antologi som innehåller texter av Hanna Hallgren, poet, forskarna Roland Paulsen, Nina Björk och GRI:s Barbara Czarniawska, och journalisterna Björn Rosengren och Björn af Kleen. Med flera. De benämner boken som en motsats till en konventionell handbok i vetenskapligt skrivande. Sådana lägger ofta betoningen på att lära ut en formula för att maximera chanserna till vetenskaplig publicering.
— Nej, det är inte en sådan handbok. Man kommer snarare att bli mer konfunderad, men på en högre nivå än innan, säger Maria Norbäck.
Varför ville ni göra en bok om skrivande?
— För att vi ska hålla på med det här länge och det finns så mycket dåligt skriven forskning. Det är sällan roligt att läsa och vi vill inte att våra hjärnor ska smälta, säger Elena Raviola.
Vad har ni lärt er under processen? 
— Att det är befriande att skriva om att skriva. Det finns många handböcker men jag tror att många upplever att de inte gör som det står. Då är det befriande att höra att det faktiskt är okej, att det finns andra som känner likadant. Vi har också lärt oss att många tycker att det är svårt att skriva och att det finns ett behov hos många forskare att veta mer om vad som händer i praktiken när man skriver, säger Elena Raviola.
Deras tips till forskare handlar främst om att snegla på andra genrer, att läsa mycket och brett och låta sig inspireras. De menar att det dominerande sättet att skriva forskning kan tåla att bankas lite på. Samtidigt betonar de att ifrågasättandet inte får övergå i kronisk skrivkramp.
— Att skriva är något som forskare och studenter gör, och måste göra hela tiden. Det är en del av arbetet och då kan man inte sitta och ifrågasätta sig själv hela tiden, säger Elena Raviola.
— Nej, precis. Det är ett hantverk. Som rörmokeri. Och en rörmokare har inte råd att ha rörmokskramp, säger Maria Norbäck.
Mer om boken på Studentlitteraturs webb
Mer om Elena Raviola
Mer om Maria Norbäck