Nonsensrisker tillåts ta över regleringsdebatten i Europa
Luftföroreningar orsakar varje år en halv miljon för tidiga dödsfall i Europa. Så varför är regleringar av luftföroreningar i Europa 20 år efter dem i USA? Ragnar Löfstedt, riskforskare vid Gothenburg Research Institute och King's College i London menar att politiker, reglerare såväl som allmänhet har tappat förtroendet för vetenskap och låtit debatten kapas av enskilda intresseorganisationer som driver kampanj mot förhållandevis obetydliga risker. Priset är att vi inte pratar om det som är farligt på riktigt.
Ragnar Löfstedt är professor i risk management och leder King’s Centre for Risk Management vid King’s College i London. Han har följt riskreglering i Europa under flera årtionden och ser i dag en mer hätsk och konfliktfylld debatt inom till exempel miljö- och livsmedelsområdet än tidigare. Det handlar mer om att slå den andra sidan och vinna poäng i media, än att sakligt reda ut hur stora riskerna är.
– Ett läger står emot ett annat och ingen lyssnar på vetenskap längre, säger Ragnar Löfstedt.
Kontroversen kring glyfosat
När vetenskap hamnar i bakvattnet hamnar fokus på "fel" risker, menar Ragnar Löfstedt. Ett exempel är kontroversen kring ämnet glyfosat – den aktiva substansen i världens mest använda bekämpningsmedel Roundup. 2015 publicerade en cancerforskningsenhet inom FN, IARC, en rapport om kopplingen mellan glyfosat och cancer. I rapporten beskrevs ämnet som ”troligen cancerogent” för människor. Rapporten har fått mycket kritik1 2 och av alla myndigheter som gått igenom vetenskapliga studier och undersökt om ämnet är cancerframkallande – bland andra EU:s kemikaliemyndighet, EU:s livsmedelsorgan, USA:s naturskyddsmyndighet och Världshälsoorganisationen WHO – säger att det vetenskapliga läget är att glyfosat inte orsakar cancer. Trots detta har studien från IARC fått stor uppmärksamhet i europeiska medier och från europeiska politiker, och många miljöorganisationer kräver att ämnet förbjuds. Vad är då problemet med det här? Enligt Ragnar Löfstedt drar uppmärksamheten kring den här risken bort fokus från det som reglerare, politiker och allmänhet egentligen borde koncentrera sig på – det som redan har bevisats vara verkligt farligt. Till exempel luftföroreningar i våra städer som orsakar 500 000 för tidiga dödsfall varje år i Europa.
– Varför är regleringen av luftföroreningar i Europa 20 år efter USA? Det är ofattbart. Vi inom vetenskapen måste bli bättre på att se till så att debatten fokuserar på verkliga risker. Vi måste få bort politik från miljödebatten och få in vetenskap, säger Ragnar Löfstedt.
För den behöver en comeback enligt Ragnar Löfstedt. Under senare år har han sett hur vetenskap marginaliseras allt mer i Europa, och det är då enskilda och i många fall förhållandevis obetydliga risker tillåts ta över. Detta sker genom att intresseorganisationer, grupper och andra aktörer som driver kampanj i enskilda frågor lyckas få stor uppmärksamhet av media och av allmänheten. Politiker ser en chans att vinna stöd om man ställer sig bakom frågan, men ingen, varken politiker, media eller allmänhet kollar hur stora riskerna faktiskt är.
– Det är lättare att fokusera på något enskilt bekämpningsmedel än att ta sig an luftföroreningar där det finns en stark bilindustri med stora intressen. I stället plockar man billiga poäng i media på att vara emot obetydliga risker, säger Ragnar Löfstedt.
Det här tar sig bland annat uttryck i att varje land tenderar att ha sina ”favorit”-risker. I Österrike är man emot genmodifierade grödor, i Danmark är man emot kärnkraft, och i Sverige finns starka röster mot kemikalier. Gemensamt för alla de här riskerna är att förekomsten av dem är liten i de länder där motståndet är stort. Det låter paradoxalt men har en förklaring: Politiker som tar sig än de här riskerna får inga starka intressen emot sig.Vi behöver en person med vetenskaplig bakgrund som kan tala om för kommissionärerna vilka debatter som är viktiga och vilka som är nonsens.
– Det kostar inget att vara emot. Det handlar om att vilja ge sken av att vara miljövänlig och handlingskraftig i media, men för samhället spelar det ingen roll, säger Ragnar Löfstedt.
En viktig aktör inom riskreglering i Europa är EU-kommissionen. Tills för fyra år sedan fanns det en position inom EU som kallades för vetenskaplig rådgivare (Chief Scientific Advisor) åt EU-kommissionen som innehades av biologen Anne Glover från Skottland. Sedan hon väckt missnöje hos flera miljöorganisationer för sitt stöd till genetiskt modifierade grödor fick hon sluta 2014. Sedan dess har ingen ny person på posten tillsatts.
– När hon försvann bildades det ett vakuum där andra aktörer har kommit in som driver sina enskilda agendor. Vi behöver en person med vetenskaplig bakgrund som kan tala om för kommissionärerna vilka debatter som är viktiga och vilka som är nonsens, säger Ragnar Löfstedt.
Forskare måste nå ut mer
Så vad göra? Ragnar Löfstedt pekar på en rad olika saker. Eftersom allmänheten får sin information från media måste journalister bli bättre på att skilja mellan triviala och verkliga risker. I England har Ragnar Löfstedt utvecklat en checklista tillsammans med BBC för att journalistiken ska bli mer grundad i vetenskap. En annan sak är att forskare själva måste bli bättre på att nå ut till media, allmänhet och politiker för att påverka både debatten och den förda politiken – att nå så kallad impact. I England kommer det snart nya regler för utvärdering av forskning (REF – Research Exellence Framework) som kommer att lägga större vikt vid den här genomslagskraften. Något som Ragnar Löfstedt är positiv till och som han menar antagligen kommer att få forskare att delta mer i debatter och försöka nå ut med sin forskning utanför akademin.
– Vi är finansierade av statliga vetenskapsråd så det är egentligen ganska naturligt att vi måste visa att vi ger något tillbaka. Vi måste ut och hålla föredrag, träffa politiker och även hitta fler ”superstars” som kan nå ut till allmänheten och vinna tillbaka deras förtroende för vetenskapen. Om vi gör alla de här sakerna är vi på rätt väg, säger Ragnar Löfstedt.
Mer information
Läs mer om forskningsprogrammet Samhällets riskfrågor
Blogginlägg: A workshop on risk