Hannes von Knorring från GRI gästforskare i Tokyo

 

Att vara gästforskare utomlands går inte alltid enligt planerna, men det kan till slut bli bra ändå. Hannes von Knorring reste till Tokyo för att under fem månader studera ett samarbets- och utvecklingsarbete mellan rederier. När han till slut erhöll medel för resan flyttade professorn som skulle varit hans värd till Hongkong, och när han kom till Tokyo visade det sig att den organisation han skulle studera hade lagts ner. Trots det lyckades han samla på sig ett digert material och fick dessutom en god inblick i den japanska hierarkiska samhällsstrukturen.

Det var i februari som Hannes von Knorring tillsammans med fru och två små barn packade väskorna och gav sig av.

Vad var det som gjorde att du ville åka just till Japan?
- 2008 var jag i Japan första gången och gjorde mitt ex-jobb tillsammans med en kollega om hur japansk solcellsindustri hade växt fram. Och så hade jag en väldigt trevlig professor som jag har hållit kontakten med sedan dess. När jag frågade om jag kunde göra delar av min postdoc hos honom, tyckte han det var en jättebra idé, säger Hannes.
Sagt och gjort. Familjen var med på idén och Hannes fick möjlighet att omdisponera delar av de forskningsmedel han redan hade fått från Energimyndighetens tvärvetenskapliga forskningsprogram ”Strategisk Energisystemforskning”. Han fick också ett stipendium från Stiftelsen för Studier av Japanskt Samhällsliv. I forskningsprojektet ”Hur beställer man ett energieffektivt fartyg” följer han ett antal rederier i Sverige och deras processer att beställa fartyg. Forskningsfrågan rör hur det är möjligt för rederier att driva på innovation vad gäller till exempel energi och miljöfrågor i en beställarroll.

- Det jag var intresserad av var hur de hade lyckats jämka samman detta, att både samarbeta och konkurrera.

Idag görs de allra flesta fartyg i Kina, Japan och Sydkorea, och nästan alla svenska rederier beställer sina fartyg från Kina. Samtidigt håller japanska fartyg en hög kvalitet, men varven tillåter ofta inte att rederierna påverkar processen så mycket, vilket kan vara mycket lättare i Kina.
- Så jag tänkte att eftersom alla svenskar köper från Kina, och att jag därför kommer att komma dit ändå, så vore det kul att även åka till Japan, säger Hannes.
Han gjorde en avgränsning som innebar att han skulle studera en samarbetsorganisation, Maritime Innovation Japan Coorporation, som grundats av medelstora familjeägda fartygsvarv, som för en tid satte den inbördes konkurrensen åt sidan för att bedriva gemensam forskning och utveckling.
- Det jag var intresserad av var hur de hade lyckats jämka samman detta, att både samarbeta och konkurrera, säger Hannes. Men samma vecka som jag landade i Tokyo lades organisationen ner. Det var förstås snopet, men jag bestämde mig ändå för att försöka intervjua så många som möjligt, både de som deltagit i samarbetsorganisationen, och de som hade valt att inte vara med.

Varför lades samarbetet ner?
- Det är en av de frågor som jag kommer att analysera och undersöka mer, säger Hannes. Jag har än så länge många förklaringar både till varför man startade och avslutade och en del förklaringar motsäger varandra, framförallt till varför man slutade. Men skälet som många angav till att man startade var att kunder (rederier) började efterfråga fartyg med högre prestanda allt eftersom oljepriset blev högre under 00-talet. De mellanstora varven i Japan hade inte egen kapacitet att möta de kraven och alltså bestämde man sig för att gå samman med resurser för att vara starka tillsammans. Dessutom mötte det sympati bland andra parter i Japan som slöt upp med pengar och kompetens. Sen är frågan hur bra det gick att realisera detta i praktiken, och det är det som jag gräver i nu.

Att vara gästforskare

Att fältarbeta i Japan är inte riktigt detsamma som i Sverige, upptäckte Hannes, och det beror på att det finns ett hierarkiskt system som gör att man måste introduceras av rätt person.

Jag fick veta att det är bättre om jag går via en professor på mitt universitet i Tokyo för att hamna på rätt nivå och kunna introduceras till varvet.

- Jag var hos en propellertillverkare som berättade att ett forskningssamarbete mellan dem och ett varv fungerade väldigt bra. Så då frågade jag om han kunde introducera mig till varvet. Men nej, det kunde han inte göra, för han var bara en underleverantör. Jag fick veta att det är bättre om jag går via en professor på mitt universitet i Tokyo för att hamna på rätt nivå och kunna introduceras till varvet. Så det tog tid, säger Hannes. Men när jag väl kom igång rullade det på och jag gjorde flera intervjuer i veckan.
Tokyo universitet, där Hannes jobbade, är Japans elituniversitet och det högsta målet för unga japaner att komma in på. Har man kommit in där ligger vägen öppen för inflytelserika positioner i näringslivet eller på myndigheterna.

Hur var det att komma som utländsk forskare till Tokyo universitet?
- Jag blev väldigt väl emottagen, säger Hannes.  Sen blev det lite dumt, eftersom den professorn som jag haft kontakt med hade flyttat till Hongkong. Så han kunde inte ta emot mig själv, utan det var en kollega till honom som fick stå för det formella värdskapet, och han hade inte riktigt samma forskningsintressen. Men jag fick mycket god hjälp med introduktioner runt om i den japanska sjöfartsnäringen, vilket var en förutsättning för studien.
Den institution där Hannes var gästforskare, Graduate School of Public Policy, var virtuell, så de flesta hade hemvist vid andra fakulteter över flera campus. Det blev därför lite ensamt på kontoret, men eftersom Hannes varit där tidigare kände han personer på andra avdelningar som han kunde umgås med. Dessutom var det ganska skönt att efter arbetsdagens slut åka hem till familjen, fru och två barn i åldrarna 3 och 5 år.

Familjeliv i Tokyo

Hur ser barnsidan av Tokyo ut?
- Den är bra, bättre än vad jag trodde. Det finns väldigt mycket lekplatser. Och när man är ute och äter, så får barnen mycket uppmärksamhet. Riset och maten ligger i roliga former och de får speciella tallrikar.
Däremot kändes det konstigt för familjen med de många regler och den strikta kontroll som fanns på lekplatserna. I simbassängerna mättes medtagna uppblåsbara leksaker för att se att de inte var större än tillåtet, och personal gick hela tiden runt och övervakade så att leken gick lugnt till.
- Men det fanns också en motreaktion i form av lekplatser med mottot ”lek på egen risk”, berättar Hannes, där barnen hade tillgång till brädor, spik och hammare att bygga med och även ved och tändstickor för att göra upp eld.
Familjen gjorde också utflykter och beundrade Japans vackra natur från alperna i norr till det subtropiska klimatet i söder. Över 1000 bilder finns med hem i bagaget.
Tillbaka på GRI har Hannes ett stort material att gå igenom och tänker sig att skriva ett par artiklar och förhoppningsvis i det större forskningsprojektet även en monografi längre fram.